Alla dalripans fiffiga anpassningar är resultat av en långsam process där beteenden och egenskaper som ökat ripornas chanser att överleva gått i arv och så småningom blivit medfödda. Sådana förändringar brukar kallas evolution genom naturligt urval.
Dåligt skyddsfärgade ripor blir upptäckta och tagna av rovdjuren medan de med bra skyddsfärg överlever, och får ungar som ärver anlagen för just de färgerna.
På samma sätt blir ripor som knallar omkring ensamma på vinterfjället ofta dödade, medan de som håller ihop i flockar lever längre och hinner få fler ungar.
Ripor med korta blindtarmar blir sämre på att utnyttja näringen i björkarnas kvistar. De svälter oftare ihjäl än de med långa blindtarmar. Därför är det få ungar som ärver anlagen för korta blindtarmar.